Idag är en sån här jobbig dag, en dag som jag bara vill gråta, skrika, svepa en dunk vin och lägga mig ner och dö. Jag vill glömma allt och slippa tänka, slippa minnas. Jag vill ha mina bästa tjejer här Johanna, Felicia och Evelina som kan prata vett med mig, få mig skratta och se de positiva med allt. Jag vill ha någon att luta huvudet mot och känna mig trygg när tårarna sprutar!
Men vem lurar jag? Jag är inte den som visar mig ledsen eller visar mina tårar. Jag är den som håller allt inom mig och biter ihop för att inte bryta ihop.
Någongång vill jag kunna bryta detta mönster.

Peace out!

Normalt sätt när jag träffar någon så hittar jag alltid fel på dom, jag letar nästan alltid fel på människor. För att jag ska ha en anledning att backa undan när det blir för komplicerat för mig.

Det kan vara att dom inte kan diska ordentligt, har konstiga kalsonger, snarkar för mycket, dricker för mycket, för svartsjuka, ytliga, snobbiga, dålig i sängen.. Ja you name it. Det kan egentligen vara precis vad som jag hittar som känns fel för mig. 

Men denna gång blir jag så frustrerad då jag inte kan inte hitta ett enda fel på dig! Vafan kan jag inte bara hitta nått fel så jag kan släppa dig och gå vidare? Nej denna gång var det mig de var fel på, att jag har barn. De va felet denna gång. Hur det kan vara en ursäkt när man sagt från början att man är helt okej med det. 

Seriöst, kan jag bara få hitta nått fel på dig din underbara jävla man!? 

Nej för det finns fan inget fel med dig eller på dig. Allt med dig är fan perfekt.

Eller ja ett fel finns de! Du är för feg! För feg för att våga, för att satsa, för att försöka. För feg för att faktiskt prova något helt nytt och främmande. Men jag klandrar dig inte och jag hatar dig inte. Jag har bara svårt att förstå varför man inte vågar ge sig själv chansen att vara lycklig.