Jag fick höra att jag tänker för mycket, bryr mig för mycket. Troligtvis ligger det en hel del sanning i det. Jag är ju sådan, alldeles totalt värdelös på att inte tänka, bry mig, falla hejdlöst. Jag är hopplöst komplicera. Men även sådana som jag, måste älska och älskas. Jag har liksom aldrig tyckt om att spela i kärlek. Jag tycker inte om att vara svår, jag tycker inte om att gissa varandras känslor och tankar. Och jag har inte tålamod för att vänta på nästa drag. Om jag tycker om dig så vill jag att du ska veta och jag vill att du ska veta om jag tycker att du är fin. Om du vill veta vad jag tänker så kan du fråga mig, jag ska svara dig från hjärtat. Enkelt. 

Men det är enkelheten med kärleken som får oss att ifrågasätta och komplicera något som egentligen är rent som snö. Vi ifrågasätter det som känns för bra för att vara sant, troligtvis för att vi fått hjärtat krossat och tappat lite av vår godtrogenhet och naivitet. Men jag spelar inte spelet. Jag antar att det är den enkla sidan av mig. Och jag är svår på miljoner andra sätt som kompenserar denna simpelhet. 

Ikväll är en kväll då jag stänger av allt och bara njuter. Lyssnar go musik och har myst med världens bästa minimänniska <3 

Men när tystnaden uppstår hör jag min hjärna arbeta för fullt. 

Försöker bearbeta minnen, tankar, känslor och förvirring. 

Jag förstår inte va jag har gjort för fel, va har jag gjort för att förtjäna denna tystnad från dig? Den här iskalla bortstötningen. Vad gjorde jag för fel? Är det mig det är fel på? Eller är det mitt sätt att vara? 

Sa jag något eller gjorde jag något för att få dig avsky mig så mycket?

Jag försöker minnas och förstå när det blev fel, och vad jag gjorde för att förstöra allt. 

Men jag kan inte minnas något negativt mellan oss och jag kan inte förstå hur allt bara kunde rasera på några timmar. 

Jag försöker vara din vän, jag försöker finnas här och prata med dig men får endast iskalla svar tillbaka. 

Jag börjar ge upp, jag har tappat tron, hoppet och glöden för att vi ens ska kunna vara vänner. 

Jag måste ta ett steg tillbaka och fokusera på mig själv. 

Och jag är inte den som klarar av att bli avvisad och fortsätta vara vänner men jag har försökt, nu ger jag upp. 

"Say Something"

 

En veckas utväxt och nerfilade för att passa jobbet bättre :) 

Inga släpp alls! =D

Peace out!

Jag försöker hela tiden. Vad de än gäller så försöker jag alltid så alla ska må bra.

I det långa loppet har jag glömt bort mig själv. För jag mår rent ut sagt åt helvete. 

Det har tagit mig 4 veckor att låta allt sjuka in och nu känns det som att jag har vaknat upp för första gången någonsin. Jag mår skit inombords och det börjar ta ut sig på min kropp både fysiskt och psykiskt. 
Men jag vet att jag kommer må bra igen. Det har ju börjat gå åt rätt håll för första gången någonsin i mitt liv.

Allt bitar faller på plats och jag känner mig faktiskt närmare målet att bli lycklig.

Jag tror faktistk det här var det absolut bästa jag kunde göra.

Flytten alltså. 

Och jag trivs så jääääävla bra på mitt jobb. Där känner jag mig lycklig, som att jag faktiskt hör hemma, som att jag äntligen passar in någonstans. Får hoppas att jag får behålla det nu efter provtiden. Håller verkligen tummarna. 

Fick ihop 18 timmar igår/inatt och 12 timmar på imorgon :) 

Har nu fixat så jag kan skriva iordning schemat i en almanacka och så ska jag fixa iordning alla pärmar med papper och skit :) Det blir mitt pyssel idag. 

Well well, if you don't show me any reason to hold on to the hope you gave me in the first place, why should I feel guilty for trying to let you go?

Peace out!