Ikväll är en sån kväll jag bara vill ha min mamma här. Luta mig mot henne och bara gråta. Som när man var liten. Glömma alla bekymmer och bara vara. Just ikväll är en sån kväll jag känner att jag börjar ge upp. Jag börjar tappa hoppet.
Jag vet att de va mitt fel denna gång. Jag reagerade med ilska och frustration istället för att bara gå vidare. Jag blev en person jag aldrig trodde jag kunde bli. Jag känner mig så jävla värdelös och förstörd. Sårad och ledsen. Jag vet att jag måste gå vidare och börja med att hitta mig själv men denna gången känns det som om jag aldrig kommer förstå vilken människa jag är. Jag känner saker jag aldrig känt och jag känner mig helt borttappad och förvirrad. Jag snurrar runt i cirklar, upprepar samma misstag och lär mig aldrig. Men Jag trodde faktiskt på helt riktigt att det var äkta denna gång. Att det faktiskt var min tur att vara lycklig. För jag var så jävla lycklig, nu är jag helt förstörd. Tanken att aldrig få prata med dig igen, se dig igen eller röra vid dig igen gör så förbannat ont. Men jag har mig själv att skylla.
Jag föll, du gjorde inte. Jag hoppades, du bestämde dig. Jag ligger ensam kvar med en sten i hjärtat för tanken att det var jag som förstörde allt kommer finnas med mig hela livet.

Idag börjar återigen ett nytt kapitel i mitt liv. 

Jag måste ta tag i allt runt omkring för att få allt att funka.

Jag måste kämpa och visa att jag klarar av det här.

Denna gång vet jag att jag kommer klara de.

Bilen gick ju sönder igår :/ försökt laga den idag men de gick ju fan inte.. :(

Har dock ett möte imorgon som jag håller alla tummar och tår för att få svar!

Så får verkligen hoppas. Annars är jag ganska körd asså :/

Nej nu ska jag sätta mig och radera alla sms, bilder och känslor och förhoppningsvis kommer det kännas som en lättnad även om det är tungt nu.

Peace out!